Summa sidvisningar

söndag 13 maj 2012

Minns du din första Video Invest?

De flesta som gillar skräckfilm myser och ryser över minnet att ha bevittnat Studio-S klassiska "Vem behöver video?" Programmet som myntade begreppet videovåld.
Fast i sanningens namn bjöd inte filmer som Dödens Mannekänger, En smak av helvetet eller Motorsågsmassakern speciellt mycket av den röda varan. Bästa exemplet är Motorsågsmassakern som använder samma grepp som Psycho och låter din egen fantasi fylla i de mest skrämmande detaljer. Föga visste vi då att i svallvågor av videovåldsdebatten skulle det snart finnas något som var ännu värre än det vi genom SVTs försorg bevittnat.

En ung klippare vid namn Per Nordqvist insåg att Studio-S istället för att avskräcka hade skapat ett behov av att få frossa i läbbigheter. Att vi - videotittarna ville åka en skräckens berg-o-dal-bana framför TVn. Därmed föddes Video Invest. Ett bolag som satsade på vad vi ville ha - bra och grafisk skräck.

Jag minns annonsen i Scandinavian Film & Video där "Marknadens starkaste rysare och skräckfilmer" utlovades. Omslag på Zombie, Nightmare City, Staden med levande döda och Studio-S bekantingen The Boogy Man lockade att rusa till videobutiken. I Hagfors var butiken Cig & Gram på skolgatan, en tobakist som sålde skivor och som även slagit in på videons bana. Och där på hyllan fanns de, Staden med levande döda, Cannibal Ferox, Frightmare och Nightmare City.

Så en lördagsförmiddag i mitten av september 1981 gick jag in och hyrde Lucio Fulcis Staden med Levande döda och Pete Walkers Frightmare, ja omslaget lockade mig att hyra denna brittiska rysare som egentligen är rätt blodfattig, men hur skulle man kunna vara missnöjd med en film på temat kannibalism? Ägaren lovade också att fler Video-Investare var på gång och stack till mig ett reklamblad för bolagets alla filmer, varav hälften var porrvåfflor men det var italienarna Lenzi, Fulci och Deodator som fångade intresset. "Mycket realistiska scener! Bör absolut inte visas för minderåriga. Med Mia Farrows syster Tisa i en av rollerna. Garanterat bästa klass i rysargenren! filmen Zombie. (Flesh Eaters/2 av Lucio Fulci)

Vi bänkade oss framför TVn hemma hos polaren Per vars pappa ägde en VHS, själv hade jag en VCR 1700 som snart skulle ersättas av en SVR 4004 och senare av V2000 (Ja, jag har alltid valt udda ting). Och lät Staden med levande döda rulla igång. Jag kan fortfarande känna den där wow-upplevelsen som filmen gav mig. Förvisso var filmen klippt vilket vi inte hade en aning om då, för det fanns både blod, utpressade hjärnor och filmhistoriens enda maggotstorm. Och ovanpå allt ett suggestivt ljudspår som lyfte filmen till oanade höjder. OK, ingen av oss fattade slutet, men vadå man kan väl inte få allt. Jag såg om filmen säkert fem gånger under den kommande veckan. Lördagen efter hyrde vi Zombie och Nightmare City - jag var frälst.

Idag känns det lite märkligt att de här italienska skräckrullarna i princip var sprillans nya när jag såg dem första gången att de var lika fräscha som en nygräddad pizza. Och att de nu betecknas som klassiker från "The golden era of gore". Å andra sidan så är filmerna idag betydligt snaskigare än en trästicka rätt i ögat eller en borr i pannbenet.

Video Invest släppte ett paket till, strax därefter slog åklagarna till och testade videovåldslagen. Alla filmbolag drog öronen åt sig och klippte självmant bort minsta tillstymmelse till våld. Det var nu 1984 både på almanackan och i videobutiken.

Men idag när allt är tillgängligt hela tiden och överallt är jag glad över att ha fått vara med på stenåldern när känslan av förbud och exklusivitet kittlade lika mycket som de mest spännande scenerna i Staden med levande döda, Zombie eller Beyond. Och jag är oerhört tacksam att en man som bara såg ett sätt att göra sig en hacka, genom att köpa de videorullar som VTC inte vågade ha kvar efter Studio-S debatten, istället bidrog till en kulturell välgärning, för tycka vad man vill om kannibalfilmens vara eller icke varande så är ändå Zombien idag ett av populärkulturens mest maskätna men ack så slitstarka och omtyckta karaktärsvarumärken.

3 kommentarer:

  1. De håller sig än! Jag och mitt kompisgäng var sjukt inne på italiensk skräck/gore i början av gymnasiet, det vill säga typ 2003/2004.

    Det fanns så klart nya, våldsammare filmer som Saw, Hostel osv. Men Det var något speciellt med de gamla 80-talsrullarna. Jag har tänkt lite på det, och tror att det måste bero på att de gamla filmerna kändes mer B, eller mer förbjudna av någon anledning. Vi kanske levde på kulten och myterna helt enkelt.

    De nya våldsfilmerna kändes för mainstream, och att hitta de mest bisarra 70/80-talsfilmerna blev nästan en tävling.

    Men hur var det när de var nya? Kändes det underground och förbjudet redan då? För i så fall måste det ju bero på att de blev förbjudna. Och om de nya våldsfilmerna hade varit skitsvåra att få tag på, så kanske de också hade lyckats skapa den känslan?

    SvaraRadera
  2. Jag tackar fortfarande Tv-programmet Studio S som tog skräckfilmerna till oanade höjder..

    Varför filmer som Zombie, Staden med Levande Döda, Huset vid kyrkogården, Beyond, Suspiria fortfarande håller än idag nästan 35 år senare beror helt enkelt på att de är mästerverk inom genren, de är i princip odödliga..

    De är fortfarande omåttligt populära hos de som är intresserad av genren, så tänk dig då hur fantastisk känslan var när de var precis nya och moderna,mums..

    SvaraRadera
  3. Fantastisk artikel, hyrde min första Investfilm i Sandviken, Staden med de levande döda, filmen då alltså, även om Sandviken var en ganska död stad i början på åttiotalet..:) Vilken känsla, var tog du vägen åttio-talet???

    SvaraRadera