Jag har alltid gillad dåliga filmer och alltid sett till filmen underhållningsvärde än dess budget och övriga kvalitéer.
Filmtidningen Chaplin hade i början av 80-talet en artikel om filmtittarens 10 faser som började med att man som lite tittade på allt, vidare att man fick bättre smak och sedan stannade där. Dock fanns det de som gick vidare förbi kvalitetsfilm för att istället börja rota i soptunnan efter de riktiga skräpfilmerna, kalkonerna som de kallas. Ovanstående artikel från Lektyrs Videospecial fick mig att längta efter klassikerna "The Creeping Terror" och "They Saved Hitlers Brain", den förstnämda fick jag snart chansen att se tack vare serien "The Worst of Hollywood" som sändes i brittisk TV och som via Röd-Sunes bulvan bandades och postades till Sverige. "They saved Hitlers brain" visades på 1985 på Sky Channel som fredagsskräckis i "The Deadly Ernest Horror Show".
Idag när de flesta vet vem Ed Woods Jr är har filmernas kultstaus bleknat en aning, men för de som ännu har skräpfilmsoskulden kvar. Skit i att kolla Avatar eller annan flashig Hollywoodsmörja, njut istället av svartvita, muterade jätteinsekter, skräcködlor, monster och marsianer som du hittar längst ner i botten av spotunnan.
Idag när de flesta vet vem Ed Woods Jr är har filmernas kultstaus bleknat en aning, men för de som ännu har skräpfilmsoskulden kvar. Skit i att kolla Avatar eller annan flashig Hollywoodsmörja, njut istället av svartvita, muterade jätteinsekter, skräcködlor, monster och marsianer som du hittar längst ner i botten av spotunnan.
"Rymdinvasion i Lappland" går inte av för hackor heller!
SvaraRadera/ Putte
Putte: Så sant, fast det tog nästan 15 år efter att jag läst om filmen innan jag fick se den på 90-talet. Danska Reptilicus är också en klassiker, inte varje dag man ser Rådhusplatsen attackeras av en jätteödla.
SvaraRaderamin absolut sämsta är nog Blödaren med tjejbandet Revansch och Åke Eriksson som blödarsjuk, den skulle man villa se igen
SvaraRadera