Farbror Punk minns sitt 80-tal: april 2022

Wire Records Det är svårt att skilja hönan från ägget i tillblivelsen av Wire Records. Vi var några som någon gång 1982-1983 ideellt blev ansvariga för bokningen till den föreningsdrivna klubben Kolingsborg vid Slussen i Stockholm. Vi var sådana som slaviskt följde vad engelska New Musical Express skrev om och insåg snabbt att många band som vi ville ta till Sverige inte hade någon skivdistribution här. Det nystartade bokningsbolaget, som ännu inte ens hade något namn, börja göra avtal för skivdistribution i små upplagor för att stärka upp besöken med recensioner och intervjuer. Pet Sounds i Stockholm var en typisk butik för våra titlar i 5-25 ex. Ganska snart formaliserades det hela till ett aktiebolag där Wire Records blev skivbolagsdelen. Trots vår ganska brittiska smak blev första utgivningen amerikansk. Vi kom i kontakt med bandet The Smithereens och gav 1984 på licens ut mini-LP:n ”Beauty And Sadness”. Bra reaktioner hos bl a Expressens popsida och Schlager inspirerade och vi beslöt att satsa på egen skivutgivning med svenska artister, nästan alltid i kombination med turnébokning. I efterhand är kanske några av våra enstaka samarbeten mest rubrikvänliga, vi gav t ex ut en singel, ”She Pays The Rent”, med The Nomads och ett album, ”Songs”, med rejält hypade norska Fra Lippo Lippi. Men även våra ”egna” artister gjorde i flera fall hyfsade genomslag. The Leather Nun hade en viss historia innan, men vi var helt klart med att lyfta Jonas Almqvist & co, inklusive utlandsturnéer. Stockholmstrion Thirteen Moons blev vår mest kritikerhyllade – och mest unika – akt med sin mix av svenskt jazzvemod och croonersång. Thirteen Moons jobbade vi själva utomlands via vårt Londonkontor. Karlstadsgruppen All That Jazz delvis också men dessa kontrakterades rätt snart till Virgin Records. Det hände ständigt saker även kring andra namn. Vi hade personlig representation i New York, Hamburg och Oslo, offensivt värre. Jag minns hur vi hann fantisera om att kontraktera såväl Billy Bragg som Beastie Boys när dessa var i sina karriärers lindor. Det kan låta som hybris, men vi livebokade trots allt namn som New Order, Jonathan Richman, Bragg och Sisters of Mercy, så det kändes som en nivå högre var fullt rimligt. Tyvärr skedde det mesta utan att ha full täckning i intäkterna. Redan efter ett par år började vi knäa och det slutade med konkurs. Huvudpersonen i skivutgivningen, Per Kviman – i dag ledande rockmanager – tog dock bolaget vidare med nystart 1987 och fick stora framgångar med Stonecake. Så småningom blev Wire Records till ”V”:t i bolaget MVG Records - fråga mig inte varför det inte blev ”W” – med namn som Clawfinger. Det var också oftast Per som satte den musikaliska profilen. Han hade ett ben i tidens postpunk, Theatre of Hate och Echo And The Bunnymen var hans favoriter, men var tillräckligt lyhörd för det säregna i t ex Thirteen Moons. Själv tror jag att jag bidrog tydligast med All That Jazz, som jag hittade när bandet skickade en demo till tidningen Schlager, när jag jobbade där. Övriga ansvariga var Erling Åkeson, VD och allmänt bolagsansvarig, och Mats Adenbäck, som skötte livedelen. I dag är det Universal som äger rättigheterna till Wire. Jag tycker dom kunde se till att ALLT finns på Spotify & co. SÅ många titlar blev det trots allt inte under de där intensiva åren, trots att vi vid tiden tyckte det fullkomligt sprakade om oss. Lars Nylin